Om jag skulle få bedömma mig själv, kan jag säga att detta inlägg kan bli lite intressant.
För jag ska beskriva denna dag som har varit rätt så händelselös, men ändå ganska speciell.
Jag vaknade upp i någon annans säng. Åt världens godaste lax. Lite vardagliga händelser.

Men för någon dag sedan lånade jag två böcker skrivna av Martin Widmark.
Nämligen "Under en himmel av glas" och "Den trettonde gästen".
Jag måste bara skrika ut hur bra hans böcker om David och Larissa är.
På det sättet han skriver på gör att man aldrig vill lägga boken ifrån sig.
Just nu läser jag "Under en himmel av glas".



"David och Larissa smyger ommbord på en ubåt
under sitt besök på en forskningsstation.
Mer än 400 meter under ytan känner de hur
båten lägger till mot något!
Vad finns där utanför på havets botten?"

Här kommer även ett stycke från boken:
Larissa blåste i mitt ansikte igen och jag ryckte till lite. Jag kunde liksom fastna så där,
och bara sitta och stirra på henne. Hon betydde så mycket för mig och jag tyckte hon var så vacker med sitt mörka hår och sina bruna ögon. Jag funderade på jag skulle tycka lika mycket om henne - hur hon än såg ut. Ganska säker var jag på att det var själva personen Larissa som jag älskade, och inte bilden av henne. 
Men ändå...

Ikväll har dessutom norrsken uppenbarat sig på himlen.
Det var vackert. Ljusgröna nyanser lyste upp hela himlen.

 
Dyster bild inte sant?
Denna finfina kanin leker min katt med just nu.